Den sista godnattsagan

Jag ska berätta om bäbisen. Den är nu vuxen och ska fylla 19 år. Det är ju en tid. Fort har det gått. Men först ska jag berätta för er hur han nu för tiden uppfattas av "samhället". Kan man kalla dem så? De andra. De som inte känner bäbisen och aldrig har gjort. Jag är en mamma och jag älskar utan förbehåll. Mitt barn är och förblir mitt barn. Allt jag vill är att han någon dag ska kunna känna sig älskad och respekterad. Inte bara av sin familj. Utan också av samhället. Jag vill att de ska se bäbisen och inte det som den ser ut att vara. Inte en värsting, nej, tanken är omöjlig. Narkoman? Ungdomsbrottsling? Inte bäbisen. Omöjligt!

Hon tittar skrämt på klockan. Det var rast. Det hade varit rast. Skolgården var tom. Klockan hade redan "ringt in" som det hette. Den lilla flickan hade gått upp i sin lek så mycket att hon inte hade uppmärksammat att rasten hade tagit slut. Flickan blev jätterädd och sprang hem. Sedan minns hon inte mer.

Det är nog så att man aldrig kan sluta att vara en mamma... barnen växer upp, man är inte lika viktig längre. Inte ens om man gav sitt liv för dem. Så klart.. alla sa ju: Tiden går så fort, ta vara på den! Jag lyssnade och njöt av ögonblicket. Tiden går dock obevekligt vidare. Tiden kan vi inte stoppa och vi kan inte backa den. Ungdomarna är under utveckling, en förlängning av det vi önskade och ville för oss själva. De är alltid en del av oss, därför kan vi känna deras smärta...

Hans flickvän... en ängel. Jag letar efter ord. Vad hon fick gå igenom. Den lilla tid före man ska bli vuxen.

Det finns så mycket kunskap och så många resurser, men dolt i den sociala problematiken. Att klara av en sak, men inte den andra.. blir ett stort hinder

Hört från Anton Utsi Åhlin : När jag brukar narkotika känner jag mig glad, lugn, pigg och får ökad koncentration. Klarar av att få saker gjorda. Fungerar i sociala situationer. Ökad självkänsla. Enorm kännsla av lättnad. Behöver detta för att klara av tillvaron på behandlingshemmet och resten av min framtid. Vet samtidigt att det inte håller i längden. Får enorm kännsla av hopplöshet inför framtiden. Utan narkotika ser jag inget liv. Blir trött, orkeslös, deppig, utmattad får ångest, panikångest. Klarar knappt av sociala situationer. Enorma kompkex över mig själv. Sänkt självförtroende med mera. Behöver mycket stark benzo-medicinering. Plus högre dos på lyrican. Vill ej ha xanor depot behöver xanor 2 milligramstablett ickedepot. Minst tre gånger om dan. Högre dos på lyrican. Känner att detta är preparat som hjälper mig med mina sociala svårigheter plus ångest och deppighet. Vet att detta fungerar eftersom att jag är insatt på dessa preparat fast i låg dos. Har känt mig bättre var

Jag är rädd för dig, jag är rädd om dig, jag är rädd för hur du ska få det och för hur du har det. När jag vill väl, när jag försöker, då blir du arg, du säger att jag är elak och oförstående. Det du säger krossar mitt hjärta. Jag har ju aldrig känt en kärlek som den här. Den här kärleken har lärt mig att avvakta, att backa min kärlek, att tänka innan det talas. Även om jag själv anser att de ord jag har och som jag vill dela med mig till dig... mitt livs smärtsamma erfarenheter, som jag önskar att du skulle ha fått slippa... slapp du inte alls, lyssnade gjorde du inte heller. Liksom jag själv vägrade lyssna.