Den sista godnattsagan

Som förr blir det aldrig mer, en mor som förlorat sitt barn har förändrats, sorgen, så djup och fruktansvärd, den som bara en änglaförälder kan veta om. Vår största fasa blev verklighet. Det vi varit så oroliga för sen de föddes till detta smärtsamma liv. Vila i frid alla vackra änglar  <3

Jag börjar må sämre. Jag har en hemsk ångest inom mig. Och jag tror att sanningen sakta börjar gå upp för mig. Först var det som om de var på en resa eller på ytterligare ett behandlingshem. Men tiden går och snart är det ett år sen de gick bort så tragiskt. Jag känner det ibland ohanterbart att leva. Omgivningen kan inte förstå smärtan och ångesten. Jag får mentala bilder, Jesper som ruttnat i sin grav, eller har han redan ruttnat bort? Hur lång tid tar det? Och Anton, vackra underbara, hur hans kropp skjutsades in i kremeringsugnen,,, jag ser allt för min inre syn. Hur ska jag orka vidare egentligen. Jag spelar en roll hela tiden, försöker vara vanlig och glad för min omgivnings skull. Men jag är ensam i min omgivning. En ensamhet som är svår att förklara.

Jag undrar om det någonsin ska komma en dag, då jag inte ägnat en tanke åt det hemska som hänt mig.  Tvivlar... blir mer och mer ledsen.  Hela tiden, varje andetag, varje sekund, varje vaken timme, i drömmarnas värld...  Börjar undra hur jag ska komma vidare. Kände mig starkare förut. Tänkte på hur jag fixat allt, begravningar, dödsbud, och allt x 2.  Men min förtvivlan hittar inga utlopp och det känns som om den stannat upp inom mig och som om den äter min själ och mitt hjärta.  Jesper dog 5 december, Anton dog 12 januari. Om folk bara hade lyssnat hade de kanske levt en stund till 

För längesen,,,, Du stod på balkongräcket och uttryckte att jag inte anade vad du var i stånd till att ta dig till. Och min enda sjuka tanke var att då dig bort därifrån innan polisen kom-. Jag vågade inte gå fram till dig, för jag tror du hade hoppat då. Det är asfalt under balkongen. Jag var rädd, riktigt rädd för första gången med dig. Min älskling, du var så skör. Och så oskyldig. Ett offer för andras synder. Maktlösheten närmade sig mer och mer. Och det svarta, tunga, ilande, föll över mitt nyss så lyckliga liv. Det var den dagen som jag började gråta tror jag. Alltså gråta oavbrutet, dygnet runt, som någon slags sjukdom man inte kan stoppa. En otröstlig gråt från hjärtat och själen, omöjlig att beskriva för den som inte upplevt samma. Sen... på din begravning, grät jag inte. Jag var som bedövad. Åtta år efter balkonghändelsen, hade mina tårar möjligen tagit slut. Men en månad senare, när din bror begrovs, då grät jag när Mio min Mio spelades upp. Och ...

Varje stund, varje ögonblick fanns rädslan framför oss. Rädslan för det ofattbara, varje förälders största fasa - våra barns död. De som föddes så fulla av liv och som blev så misshandlade av samhället.

Våra sista år tillsammans i det här livet, var som ett krig där man varje dag undrade hur utgången av detta skulle bli en gång. Jag hoppades få skriva att vi hade vunnit kriget. Så blev det inte. Istället fick jag skriva om att nu var ditt krig över och att du varit en stark krigare. Men kvar står jag själv i en tomhet jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig. Ditt krig är över. Men är mitt? På ett sätt är det över, men jag har ändå förlorat. Det jag önskade mig mest, och den jag älskade som bara en mor kan älska. De. Förlorade.

Jag känner doften av dig och allt annat försvinner. Snälla låt mig drömma samma dröm igen. Den om att du kom hem till mig igen. Att jag en enda liten  ynklig gång fick krama dig som då. Hur du kommer in, som en glad överraskning, genom dörren, som om inget av det ondskefulla hade hänt. En utopi, en hopplös fantasi, en tro och ett hopp... hur ska man annars överleva en förlust som min.