Den sista godnattsagan

Det jag upplever nu är både verkligt och overkligt. Det verkar overkligt att jag befunnit mig i en dvala i sju år. Men det känns också verkligt att vakna upp ur den dvalan.  Utanför dvalan finns de känslor jag har dolt, den smärtan jag inte har fått uttrycka utan att få kommentarer om att jag ska gå vidare och att jag har två barn kvar i livet. Jag frågar igen, vilket av dina egna barn kan du leva utan? Svaret är att inte du heller kan leva utan något av dina barn, eller hur? Det var väl inledningen till fortsättningen... Det är så uppenbart att jag varit sovande. Det blir uppenbart för att jag vaknar. Jag vaknar upp i en tid dr sju år har försvunnit. Och det som är mest tydligt är att jag har blivit gammal. Jag har inte levt i verkligheten och har inte sett den förändras. Så en dag var jag plötsligt gammal. Jag kom på det när jag var på Facebook. Att jag inte hade följt med utvecklingen längre. Nya ord, nyatttt uttryck och nya epitet. Samt en extremt väl utvecklad Svengelska, Är jag T

Jag har, under tvång, lärt mig hantera uppbrott Efter pappas bortgång har det varit mycket att tänka på. Inte bara vad det gäller dödsbo-bestyr, utan även andra betydande livsuppgifter har tagit plats bland mitt tankekaos. Uppgifter där kaos måste omvandlas till fokus. Dessa tider kommer att hamna i min potentiella självbiografi, då det är för mycket för att skrivas ner i ett blogginlägg helt plötsligt. Dessutom har jag brutit handleden och har fortfarande lite svårt med vänsterhandens rörelseförmåga.  Vissa sviker en aldrig Att bryta med det som inte tillför något, är vad jag har tänkt på några dagar, efter att jag upplevt ytterligare svek. Fast egentligen är det inte svek, utan ointresse och att ta utan att ge. Personerna kanske inte ens förstår hur en sådan ignorans och ghosting kan påverka andra i närheten. Jag försöker tänka gott om människorna, Vi är de vi är på grund av genetik, miljö och erfarenheter. Allas liv ser olika ut. Det vi varseblir kanske inte tolkas på samma sätt av