En leksakspann Arne Axel Dahlgren
Inlägg
Den stora tysta ensamheten
Allt känns så ytligt, jag undviker min omgivning mer och mer. Jag möts av oförståelse och dåliga skämt som jag inte förstår. Folk får vara som de vill. Men ju längre tiden går efter min stora förlust, desto mer inåtvänd blir jag. En känsla som är svår att beskriva och omöjlig att förstå. H u r kan man prata om oväsentligheter när det finns v i k t i g a saker som att älska och ta hand om varandra medan vi lever? Vissa saker kan bara förstås när poliser och präst bekräftar ens värsta fasa. Ditt barn har dött. Och efter fem veckor upprepas samma händelse. Det är inte andras fel att jag inte orkar med folk längre. Det handlar enbart om mig själv och vad jag väljer att ha för människor omkring mig. Som är ödmjuka, som fortfarande orkar lyssna, som kan hjälpa i läkandet av de sår som egentligen aldrig går att läka. Det blir inte lättar om ni tror det. Det är bara att man obönhörligen tvingas acceptera att man aldrig mer får krama sina döda barn. Jag har också försökt leva och skämta, men f